Trygga rum, lärare som stöttar och stark gemenskap. Det är några av faktorerna som nämndes när folkhögskolorna diskuterade framgångsfaktorer för inkluderingsarbete under ett panelsamtal på Stockholm Pride.
För andra året i rad deltog Stockholms folkhögskolor i somras i Stockholm Pride. Under festivalen arrangerade man en föreläsning och ett panelsamtal i Pride House om hur folkhögskolor arbetar med inkludering av hbtqia-personer. Föreläsningen hölls av Lovis Blixt, lärare på Skarpnäcks folkhögskola, och i paneldiskussionen deltog också några tidigare folkhögskoledeltagare som berättade om sina upplevelser av inkludering på folkhögskola.
Varför tror du att är folkhögskolor så bra på detta?
– För att man pratar om normer, både på strukturell nivå och individnivå. Många av deltagarna har erfarenhet av att inte alltid ha passat in i normen tidigare, kanske inte klarat av gymnasiet eller har en NPF-diagnos, men här känner många att de är en del av något, får en community-känsla. Här finns också en mångfald av personer och erfarenheter och vi gör aktiviteter med syfte att man verkligen ska lära känna varandra och då får man kanske också syn på egna fördomar, säger Lovis Blixt.
Som en del av föreläsningen hade man också samlat in anonymiserade berättelser från hbtqia-personers erfarenheter av att vara deltagare på folkhögskola och därigenom fått in många vittnesmål om vad skolformen betytt.
Vilken av dessa berättelser berörde dig mest?
– Det var flera som berörde mig. Men en deltagare berättade att hen kom ut som icke-binär under folkhögskoletiden och att hen inte trodde sig skulle ha gjort det om det inte just varit för den trygga klassen och miljön. En annan deltagare berättade hur betydelsefullt det varit att få träffa andra, äldre transmän och att när dysforin varit som värst hade både lärare och deltagare funnits där för denne. Sådant är väldigt fint att få ta del av.